Hur bär man sig åt för att vinna O-Ringen tolv gånger?

Att få ställa sig högst upp på prispallen efter fem etapper är något som de allra flesta kanske bara drömmer om och bara ett fåtal riktigt duktiga orienterare upplevt. Det är något det ibland pratas om som ”man ska ha tur - det räcker inte att springa bra”.

Birgitta Johansson spurtar i mål på O-Ringen. Foto: Olov Öström, NWT

Birgitta Johansson spurtar i mål på O-Ringen. Foto: Olov Öström, NWT

Men är det verkligen så? Är det bara tur? Nej kanske inte. Låt oss göra en utflykt i Värmland och ta reda på fakta. Hur bär man sig åt för att vinna O-Ringen? Och då inte bara en gång utan tolv gånger!

Det är en pigg och glad Birgitta Johansson som möter upp mig i hemmet i Kristinehamn. Att O-Ringen är en speciell tävling för Birgitta är det ingen tvekan om, tjejen har sprungit 34 stycken sedan premiären i Borås 1968.

Varför blev det orientering?
– Suget för konditionsidrott har alltid funnits, jag började som friidrottare men sysslade också med hastighetsåkning på skridskor för att sen fokusera på orientering.

Hur har orienteringen förändrats med tiden?
– Det har hänt mycket, jag kommer ihåg första gången jag sprang Tiomila. Då var vi tre damer och Aftonbladet kom på besök för att göra en intervju, det var första året som kvinnor fick vara med på sportsidorna. Det var också så att det var bara var herrarna som fick skriva krönikor, men så under O-Ringen 1976 fick jag chansen att göra det, jättekul. Jag fick uppdraget för att ville och för att jag ställde för att en kvinna skulle få skriva. Jag fick provspringa och förmedla till de tävlande vad de hade att se fram mot.

Detta är så himla intressant att lyssna på, har du fler historier på tema jämställdhet?
– Jo, jag var i Japan dit Sverige skickade tre elitaktiva och tre ledare. På den tiden var jag ordförande i O-Ringen och när jag presenterades som ordförande slog de sig för knäna och gapskrattade, de förstod inte att det kunde vara möjligt.

Vi skulle kunna göra en hel artikel om detta men åter till O-Ringen, hur värderar du dina O-Ringensegrar? Är det någon som är mer värd än de andra?
– Nej egentligen inte men några minns jag mer än andra; I Örnsköldsvik 1994 låg jag riktigt risigt till inför sista etappen. När på upploppet plötsligt kommer jag ikapp ledaren och vinner spurten då var jag riktigt nöjd. Efter målgång träffar jag dottern och då säger hon ”MEN mamma det gick ju i ultrarapid” (Dottern? Ja, liksom Birgitta heter hon Johansson i efternamn, men Emma. Visst låter det bekant?). Sen var det riktigt roligt att vinna tillsammans med Emma i Umeå 1995.

Hur gör man för att kunna hålla fokus i 5 dagar – specialknep?
– De viktigaste elementen är att minimera bommarna, ta varje deltävling för sig och använda sista säkra. Jag använder kompass och så stegar jag. Har inte riktigt tålamod att läsa på alla detaljer så kompass, stegning och sista säkra är min melodi.
– Tredje etappen är dagen då jag har min stora utmaning, för det är då mina bommar oftast sker. Utom förra året när jag bommade 20 minuter på första etappen.
– Sista etappen går lite på rutin men jag har bommat bort mig då också, eller som i Skåne när jag ledde med sju minuter och hoppade över näst sista kontrollen. Jag gjorde ett bra lopp förutom den kontrollen och då kan jag inte vara missnöjd men när jag bommar blir jag lite grinig.

Ändras sig det med tiden? Är det svårare eller enklare att vinna ju äldre man blir?
– Det blir lättare med åren att vinna, man får mer rutin och kraven kanske minskar. Förr var min styrka orienteringen men nu är det löpningen. Jag håller igång och tränar och tycker att det är skönt, det är som en belöning att få röra på sig. Jag reser mycket och har mycket rutin och det är det som är så roligt med orientering, varje tävling är unik på sitt sätt.

Favoritterräng?
– Utan tvekan är värmlandsterrängen en favorit som är värd att uppleva.

Bästa med O-Ringen?
– Att starta en välarrangerad tävling med bra genomtänkt bana på en bra karta. Det är roligt när banläggaren lägger ner tid på att hitta roliga banor. Det är trevligt att träffa folk och vara med i den gemenskap som O-Ringen ger.

Vad ger du för tips för alla orienterare som vi får hem till Värmland i sommar?
– Håll huvudet kallt och njut, tänk orientering, orientering. Det kommer vara utmanade ända in mot mål på sista etappen.

Som avslutning, beskriv känslan när kontrollen sitter där den ska?
– Den känslan är underbar och det är det som är kicken med hela sporten. Tänk känslan när man är lite osäker på vägen in mot kontrollen och så sitter den där, det triggar hela kroppssystemet!

Vi ses i Arvika!

Copyright © 2015 O-Ringen AB. Alla rättigheter förbehålls.   |    En webbsida från Limepark byggd i SiteVision