Johan Hallgren - Mitt första orienteringsminne

Johan Hallgren berättar om hur han gick från att sjunga i Visby Domkyrkas gosskör till att springa orientering och hamna vilse vid nya kyrkor.

Jag växte upp i Visby på 70 talet. Jag började med körsång i Visby Domkyrkas gosskör. Det var kul och man fick en krona när man kom dit och sjöng, vilket gick till godis efteråt. Hur jag gick från kören till orientering var genom att pappa Nils och mamma Hjördis hade en bekant som var ordförande i Visbords OK och som tyckte jag skulle komma och prova. Jag var ingen stjärna precis, fick mest håll när jag sprang. Mitt första läger var i Anga, på Gotlands östra sida. Man fick åka bil längs en dålig traktorväg i 4 kilometer innan man kom till stugan där basen för lägret var. Vi var många ungdomar och det var några som fick bo i tält. Träning på dagarna och bad i (öster-) sjön efteråt. Lägret avslutades med ”VOKs nationella” där världsmästaren Bernt Frilén deltog. Det som att Zlatan var på besök, så stort var det för mig.

 

Senare samma år hade vi ett läger vid VOK-klubbstugan. Under läget fick jag snilleblixten att jag skulle springa en sväng på det längsta spåret, 11 km. Jag var kanske 11 år och det var alldeles för långt, men jag hade räknat ut att jag skulle gena efter halva distansen. Jag sprang iväg och efter halva distansen så sprang jag åt det håll som jag trodde var hemåt. Efter en stund kom jag ut på en stor asfaltsväg men det var ingen väg jag kände igen. Jag blev lite orolig, det fanns två håll att välja på, höger och vänster, resten var skog. Jag valde höger och efter en ytterligare stund såg jag en kyrka! En kyrka, här, det skall ju inte finnas någon kyrka där jag var. Nu blev jag ännu mer orolig och började gråta. Efter en stund var det en bil som stannade och undrade hur det var fatt. Jag förklarade att vi var på läger vid VOK- stugan men jag hade ingen aning var jag var. Han körde mig dit jag skulle och det var en ganska lång biltur. Jag hade gått norrut när jag trodde det var söderut, och kyrkan jag såg var Hejdeby som var mer än 6 km från klubbstugan. Som du kanske förstår var mina första år som orienterare ganska trevande. Med tiden, i 13-14 års åldern fick jag mer ordning på tekniken och med ett något begränsat självförtroende var orienteringen det som fick hornen att växa ut och ryggen att bli rakare. När jag var 14 kom jag på att jag ville gå på orienteringsgymnasium vilket var en otrolig boost för min personliga utveckling och jag vill med dessa ord bara framföra ett tack till de som supportat mig under dessa, så viktiga år för mig: mamma, pappa, Per-Arne Höög, Åke Jönsson, Per Nordahl, med flera.

/Johan

Copyright © 2015 O-Ringen AB. Alla rättigheter förbehålls.   |    En webbsida från Limepark byggd i SiteVision